nederländsk besittning i Sydostasien åren 1810-1945

Nederländska Ostindien
Nederlands-Indië (Nederländska)
1800–1949
Flagga Vapen
Huvudstad	Batavia
Största stad	Surabaya[1][2]
Språk	Malajiska Nederländska Diverse lokala språk som javanesiska
Religion	Islam Kristendom (Romersk-katolsk och protestantisk) Hinduism Buddhism
Bildades	1 januari 1800
Upphörde	27 december 1949
Areal	1 915 317 km² (1905)
Folkmängd	37,96 miljoner (1905)
Valuta	Nederländska Ostindien-gulden
Föregående Nederländska Ostindiska Kompaniet Efterföljande Sundets bosättningar Japansk ockupation av Nederländska Ostindien Republiken Indonesiens förenta stater Nederländerna Nya Guinea
Idag del av	Indonesien,  Malaysia

Nederländska Ostindien eller Nederländska Indien (nederländska: Nederlands-Indië; indonesiska: Hindia-Belanda) var en nederländsk koloni i Sydostasien från år 1800 till december 1949, då den självständiga staten Indonesien bildades efter det Indonesiska självständighetskriget.

Kolonin omfattade Sundaöarna utom norra Borneo och östra Timor, Moluckerna samt västra Nya Guinea. Den styrdes före den japanska ockupationen 1942 av en generalguvernör jämte ett råd på fem medlemmar i huvudstaden Batavia, nuvarande Jakarta.^[3]

Det var en av de viktigaste europeiska besittningarna,^[4] och bidrog till nederländska framgångar i handeln med kryddor och avsalugrödor under 1800-talet och början av 1900-talet.

Historia

Nederländarna i form av Nederländska ostindiska kompaniet hade kommit till vad som nu är Indonesien på 1600-talet. Batavia grundades 1619. Nederländska ostindiska kompaniets höjdpunkt var under mitten och slutet av 1600-talet.^[5] Från slutet av 1600-talet gick kompaniet kraftigt bakåt och dess skuldsättning blev hög. Den Bataviska republiken ställde 1795 kompaniet under statskontroll och 1798 upplöstes det.^[6] De besittningar som då var i Kompaniets händer omvandlades till ett nederländskt kolonialimperium. År 1800 bildades den nederländska kronkolonin Nederländska Ostindien, med vid den tiden Storbritannien redan erövrat (sedan 1795) de flesta kolonierna utom Java; 1811 togs också denna ö. Efter Napoleons fall bestämdes genom fördraget i Paris 13 augusti 1814, att Nederländerna skulle återfå kolonierna, som också återlämnades (1816-19). 1824 slöt Nederländerna och Storbritannien ett fördrag som delade upp Malajiska arkipelagen i en sydlig nederländsk sfär och en nordlig brittisk sfär.

Från 1840-talet och framåt satsade Nederländerna krafterna på att konsolidera sin makt över dagens Indonesien och att mota andra europeiska länderna från området. De militära styrkorna i Koninklijk Nederlands-Indisch Leger bildades för att få kontrollen över Nederländska Ostindien (Indonesien). Nederländerna kom nu att exploatera Indonesien även utanför huvudön Java. Padrikriget följde 1821-1838 och Javakriget 1825–1830. Prinsen Diponegoro opponerade sig mot det nederländska styret och spelade en viktig roll i Javakriget. Efter kriget tvingades han till exil av holländarna. 1849 fick Nederländerna kontroll över norra Bali. Ett långvarigt krig ägde rum i Aceh-provinsen mellan nederländska styrkor och inhemsk gerilla. Först 1912 slutade den väpnade konflikten. I början av 1900-talet hade nederländarna nått kontroll över hela territoriet.

Eduard Douwes Dekker skrev 1860 under pseudonymen Multatuli boken Max Havelaar där Dekker skildrar holländarnas egennytta och utsugningssystem på Java. Boken väckte stort uppseende i Nederländerna.

Nederländska Ostindien deltog 1938 i fotbolls-VM där de blev utslagna i första omgången i.o.m. att man förlorade med 6-0 mot Ungern.

Nederländska Ostindien blir Indonesien

1949 förklarade sig Nederländska Indien självständigt som Indonesien. Då hade den nederländska förvaltningen omintetgjorts av den japanska invasionen och påföljande ockupation. Genom det Indonesiska självständighetskriget (1945-1949) som började efter andra världskrigets slut vann den forna kolonin sin självständighet och bildade staten Indonesien. Nederländerna gav upp sin anspråk först efter påtryckningar för FN och USA med ett undantag i Nederländska Nya Guinea som kvarstod som nederländsk koloni och blev en del av Indonesien 1962.

300 000 personer emigrerade från Indonesien till Nederländerna under de kommande 20 åren: så kallade «Indos» med både nederländska och indonesiska rötter, sydmoluckiska soldater med familjer och personer från Guinea. De kristna sydmoluckiska soldaterna hade rekryterats till den nederländska kolononialarmén under självständighetskriget. 1950 utropades Republiken Sydmoluckerna (Republiken Maluku Selatan) men den omintetgjordes av Indonesien fram till 1955. 35 000 sydmolucker emigrerade till Nederländerna av rädsla för repressalier i Indonesien. En sydmoluckisk självständighetsrörelse bildades i Nederländerna.^[7]

Förvaltning

De bestod dels av områden under direkt nederländsk förvaltning, dels av vasallstater och förbundsområden. Hela koloniväldet bildar ett generalguvernement, vars generalguvernör residerade i Buitenzorg på Java och hade en vicekungs myndighet, dock inom vissa gränser, bestämda genom en lag från 1854, med ändringar 1909. Han var inte bara en förvaltningsämbetsman, utan hade också rätt att utfärda lagar och förordningar angående kolonins förvaltning. Han biträdes av det indiska rådet, som bestod av en vicepresident och fyra andra av kungen utnämnda ledamöter, vilka dock endast hade rådgivande myndighet. Men om generalguvernören var av annan mening i lagstiftningsfrågor, måste han vädja till kungen.

Guvernören hade därjämte ett kabinett (i Buitenzorg), kallat generalsekretariatet, med en generalsekreterare i spetsen. Under regeringen lydde 10 departement: för 1) marin-, 2) krigs-, 3) justitie-, 4) inrikes-, 5) kult-, 6) finans-, undervisnings- och industri-, 7) jordbruks-, 8) jordbruksärenden, 9) allmänna arbeten, samt 10) statsverk (gruvor, järnvägar, post och telegraf), vart och ett under en direktor. Dessutom fanns en räkenskapskammare. De centrala ämbetsverken låg i Batavia.

Administrativt delades generalguvernementet i Java och Madura (131 508) km², 30 098 008 invånare, 1905) samt de «yttre besittningarna» (Buitenbezittingen): Sumatra, Banca, Billiton, Riouw-arkipelagen, Borneo, Celebes, Små Sundaöarna, Moluckerna och Nya Guinea (sammanlagd areal 1 783 909 km² med 7 619 363 miljoner invånare, 1905), varav 15 993 européer, 268 250 kineser, 10 440 araber, 20 128 andra asiater samt 7 304 552 inhemsk befolkning. De «yttre besittningarna» var organiserade på samma sätt som Java, men styresmännen kallades guvernörer, residenter, assistent-residenter, kontrollörer, m. m.

Rättsväsende

Rättsväsendet var olika för européer och den inhemska befolkningen: de förre dömdes av europeiska domare, medan hövdingar hade en stor del i rättskipningen av den inhemska befolkningen. Det finnes en högsta domstol i Batavia, appellationsdomstolar i Batavia, Samarang, Soerabaja, Padang och Makassar samt en mängd lägre domstolar av olika slag. Full religionsfrihet rådde.

Försvar

Koninklijk Nederlands-Indisch Leger (KNIL) var Nederländernas militära styrkor i Nederländska Ostindien. Förutom den koloniala armén fanns ett slags lantvärn (schutterij), på 4 968 man (av vilka 2 982 från den inhemska befolkningen, även avsett till ordningens upprätthållande. Hela den övriga armén var värvad. En del av den nederländska flottan var stationerad i Ostindien, nämligen (1911) 18 fartyg om 30 005 ton och 54 446 hästkrafter med 141 kanoner.

Undervisning

Undervisningen var delad på två avdelningar, en för européer och med dem assimilerade och en för den inhemska befolkningen. Till den förra hörde (1909) 10 offentliga mellanskolor med 197 lärare och 2 437 lärjungar, 183 folkskolor, nämligen 152 offentliga (128 samskolor och 24 uteslutande flickskolor), 24 statsunderstödda och sju ej statsunderstödda privata skolor i Java och Madura samt 48 offentliga och 2 privata skolor i de «yttre besittningarna» med sammanlagt 2 ,267 barn, samt 2 normalskolor. Nettokostnaderna för alla dessa skolor steg till 2,87 miljoner gulden.

För den inhemska befolkningen fanns (1909) 6 normalskolor (i Bandung, Probolinggo, Djokjakarta, Oengaran, Fort de Kock, Amboina) med 516 lärjungar samt 472 offentliga och 616 enskilda skolor i Java och Madoera samt i de «yttre besittningarna» (1908) 393 offentliga och 1 299 enskilda skolor. Dessutom fanns 4 skolor för söner till infödda hövdingar. Denna gren av undervisningsväsendet kostade staten (1909) 3,87 miljoner gulden. För i den asiatiska befolkningen (kineser, araber m. fl.) fanns 1906 478 skolor med 12 426 studenter.

Statsfinanser

Statsinkomsterna kom främst från skatter på hus och jord, från licenser, tullar och ett antal indirekta pålagor samt från personliga skatter; vidare ifrån statsmonopol (på salt och opium), från järnvägar och från försäljningen av produkter, som frambragts på statsdomänerna. Summan av alla statsinkomsterna steg 1911 till 212,6 miljoner gulden, men statsutgifterna uppgick till 228,7 miljoner. Underskottet på 16,1 miljoner gulden, täcktes genom bidrag från moderlandet. 1907-12 visade budgeten varje år större eller mindre underskott, utom 1907, som lämnade ett överskott på 11,5 miljoner gulden.

Av statsinkomsterna kom årligen omkring 28,5 miljoner från Nederländerna för försäljning av den indiska styrelsens produkter: kaffe, porslin, tenn (24,4 miljoner gulden) m. m. Av de indiska inkomsterna steg vinsten på opiumhandeln till 28 miljoner (odling av vallmo var förbjuden, och opiumbehovet fylles genom import från Brittiska Indien och Levanten, varefter regeringen till högt pris avyttrade varan), tullar och acciser till 32 mill., jordskatterna till 27 miljoner, saltskatten till 14 miljoner.

Näringsliv

De viktigaste jordbruksprodukterna, som var föremål för export, är socker, tobak, kina, kopra, kautschuk, kaffe, ris och peppar; av andra varor: petroleum, tenn och hudar. Exporten från hela kolonin hade 1909 ett värde av 455 miljoner gulden, importen dit skattades till 281,6 miljoner gulden.

Spår av kolonialtiden

Det finns inom arkitekturen flera tydliga spår av kolonialtiden. Flera byggnader finns kvar men många byggnader har även kommit att rivas. Under den holländska tiden byggdes förorten Weltevreden i Jakarta.^[8] I Bandung används byggnader från den holländska tiden främst av offentliga institutioner. Byggnader går i art deco och nyklassicistisk stil.

I Indonesien finns sju nederländska krigskyrkogårdar som administreras av Nederländernas stiftelse för krigsgravar (Oorlogsgravenstichting). Det fanns ursprungligen 22 stycken men antalet minskade när Indonesien blev självständigt.^[9]

Niederländisch-Indien (niederländisch Nederlands-Indië, indonesisch Hindia-Belanda), auch bekannt als Niederländisch-Ostindien, war der Vorläufer der heutigen Republik Indonesien.

Im Britisch-Niederländischen Vertrag von 1824 traten die Niederländer das Gouvernorat Niederländisch-Malakka an Großbritannien ab, was zu seiner späteren Eingliederung in Malakka (Staat) des heutigen Malaysia führte.

Vereinigte Niederländische Ostindien-Kompanie

Vom frühen 17. Jahrhundert an war die Vereinigte Niederländische Ostindien-Kompanie (VOC) die dominierende Macht auf dem malaiischen Archipel. 1602 gegründet, ging sie sehr schnell gegen die damals den Archipel beherrschenden Portugiesen vor. Portugal war zu jener Zeit ein Nebenland Spaniens, das sich wiederum mit den niederländischen Provinzen der Utrechter Union im Achtzigjährigen Krieg befand. 1605 wurde Amboyna auf den Molukken als erster Stützpunkt von den Niederländern eingenommen. 1619 wurde Batavia, das heutige Jakarta, als Hauptsitz der Kompanie gegründet; die Staatshoheit beschränkte sich ursprünglich auf dessen nähere Umgebung. Im Lauf des 17. Jahrhunderts wurden nach und nach die wichtigsten Häfen des Archipels eingenommen: Malakka 1641, Aceh 1667, Makassar 1669, zuletzt das britische Bantam 1682.

Das wirtschaftliche Rückgrat der Kolonie waren Gewürze, die auf den verschiedenen Inseln in Monokulturen angebaut wurden: Amboyna war auf Gewürznelken spezialisiert, Timor auf Sandelholz, die Banda-Inseln auf Muskatnuss. Aus dem gleichfalls niederländischen Ceylon kam Zimt. Ein weiteres wichtiges Gewürz war der schwarze Pfeffer. Dieser wurde gegen Baumwolle aus Indien und Silber aus Amerika eingetauscht. Eine der wichtigsten Quellen des Reichtums war allerdings der Handel innerhalb des Archipels (siehe auch Indienhandel).

Übernahme durch die niederländische Regierung nach 1799

Im späten 18. Jahrhundert war die VOC längst zu einem „Staat im Staate“ geworden. Die bevorzugte Methode der indirekten Herrschaft über die indonesischen Fürsten wurde vom niederländischen Staat allerdings weitergeführt. Nach der Auflösung der VOC 1799 und einer Zwischenphase während der Napoleonischen Kriege (von 1811 bis 1815), in der der Archipel von den Briten erobert und verwaltet wurde, übernahm der niederländische Staat 1816 die Verwaltungshoheit. Dabei wurde Insulinde von den Briten als einziges größeres niederländisches Kolonialgebiet zurückgegeben. Dieser Prozess fand seinen Abschluss mit dem Vertrag von 1824, bei dem Bengcoolen (heute Bengkulu), der britische Stützpunkt auf Sumatra, gegen Malakka, den niederländischen Stützpunkt auf der Malaiischen Halbinsel, getauscht wurde, wodurch die Einflussgebiete der Kolonialmächte dauerhaft abgegrenzt wurden.

In den Jahren zwischen etwa 1890 und 1910 wurde das Gebiet mitsamt dem Hinterland vieler Inseln, auf denen die VOC nur Stützpunkte errichtet hatte, als Kolonie organisiert. Die niederländische Regierung vollendete die Aufteilung von Nederlands-Indië in Gouvernementen (Gouvernements) sowie Regentschappen (Regentschaften) und baute eine Kolonialverwaltung auf.^[2] So gehörte ab 1908 (Fall Acehs) das gesamte Territorium des späteren Indonesien zu Niederländisch-Indien. Die Grenze zu Portugiesisch-Timor, die weitgehend der heutigen Grenze zwischen Indonesien und Osttimor entspricht, wurde 1916 endgültig festgelegt.

Die Bevölkerungszahl betrug 1900 etwa 37 Millionen; davon lebten 29 Millionen auf Java und Madura. In der Kolonie wohnten etwa 80.000 Europäer und 550.000 ethnische Chinesen.^[3]

Kolonialtruppen

→ Hauptartikel: Koninklijk Nederlandsch-Indisch Leger

Schon zu Zeiten der Ostindischen Kompanie wurde ein Großteil der eingesetzten Soldaten aus deutschen Freiwilligen rekrutiert. Diese Praxis dauerte in der Koninklijk Nederlands-Indisch Leger fort. Der Anteil von Nicht-Holländern betrug unter den europäischen Mannschaften vor 1900 deutlich über 50 Prozent, später etwa ein Drittel. An Einheimischen wurden hauptsächlich die als „kriegerisch“ geltenden Javaner und die oft christlichen Ambonesen angeworben. Für Wachdienste und zur Guerillabekämpfung in Aceh wurden noch in den 1890er Jahren Hilfstruppen (Marechaussee) ausgehoben.^[4]

Zweiter Weltkrieg und Unabhängigkeit

→ Hauptartikel: Indonesischer Unabhängigkeitskrieg

Nach dem japanischen Angriff auf Pearl Harbor am 7. Dezember 1941 erklärte die niederländische Exilregierung dem Kaiserreich Japan gemeinsam mit den USA, Großbritannien und weiteren Ländern den Krieg. Zwischen dem 16. Dezember 1941 und dem 8. März 1942 eroberte die japanische Armee ganz Niederländisch-Indien. Am 9. März erfolgte gegenüber den Angreifern auf der Insel Java die bedingungslose Kapitulation.^[5] Das Gebiet blieb bis zum Kriegsende 1945 in japanischer Hand. Die indonesische Nationalbewegung unter Sukarno und Mohammad Hatta wurde von den Besatzern geduldet und unterstützt.

Am 17. August 1945 erklärte der Republikaner Sukarno noch vor der Kapitulation Japans Niederländisch-Indien für unabhängig. Die Niederlande erkannten dies jedoch nicht an, sondern bemühten sich um eine Wiederherstellung ihrer Macht. In einer Übergangsphase waren japanische Truppen nach Absprache weiterhin für Ruhe und Ordnung verantwortlich, kontrolliert von den Briten. In dieser Zeit gelang es den Republikanern, große Teile der Hauptinsel Java und einige andere Gebiete zu beherrschen. In zwei Militäraktionen, beschönigend „Polizeiaktionen“ genannt, eroberten die Niederlande zwar viele Gebiete der Republikaner, doch die Weltöffentlichkeit verurteilte dies, darunter auch die USA, von deren finanzieller Hilfe die Niederlande abhängig waren.

Die Niederländer erkannten die Unabhängigkeit Indonesiens am 27. Dezember 1949 an, behielten aber die Souveränität über Niederländisch-Neuguinea, woran 1954 die vereinbarte Zusammenarbeit in der Niederländisch-Indonesischen Union scheiterte. Erst 1962 stimmten die Niederlande unter dem Druck der Vereinigten Staaten im New Yorker Abkommen der Übergabe an Indonesien zu. Die von den Niederlanden beabsichtigte Gründung eines neuen Staates mit dem Namen Republik Westpapua konnte daher nicht verwirklicht werden. Kurze Zeit später wurde der westliche Teil der Insel von Indonesien übernommen. Eine von den Niederlanden als Bedingung ins New Yorker Abkommen eingebrachte Volksabstimmung der Papua über ihre Zugehörigkeit zu Indonesien, der Act of Free Choice von 1969, wurde von Indonesien zu seinen Gunsten manipuliert, aber von der UNO offiziell anerkannt.

Seit 1959 wird an die beziehungsreiche Geschichte Niederländisch-Indiens und ihre Nachwirkungen in der jährlich stattfindenden Tong Tong Fair in Den Haag erinnert.

Wappen

Das Wappen von Niederländisch-Indien^[6] gleicht dem Königinnenwappen der Niederlande, unterscheidet sich von diesem aber in den Prachtstücken: Es fehlt das rote gekrönte Wappenzelt mit Hermelinfutter.

Wappenbeschreibung: In Blau ein goldener rotbewehrter und auch so gezungter goldgekrönter Löwe mit der rechten Pranke ein goldbegrifftes silbernes Schwert schwingend und in der anderen ein goldenes Bündel mit sieben Pfeilen haltend. Der Schild, von zwei goldenen rotbewehrten und auch so gezungten Löwen gehalten, ist mit goldenen Schindeln besät und mit der goldenen niederländischen Königskrone gekrönt.

Unter dem Schild ein blaues Band mit dem Wappenspruch in silbernen Majuskeln und in französischer Sprache Je maintiendrai in der Bedeutung von „Ich werde bestehen“.

of 18 April 1999 (Status as of 3 March 2024)

Preamble

In the name of Almighty God!

The Swiss People and the Cantons,

mindful of their responsibility towards creation,

resolved to renew their alliance so as to strengthen liberty, democracy, independence and peace in a spirit of solidarity and openness towards the world,

determined to live together with mutual consideration and respect for their diversity,

conscious of their common achievements and their responsibility towards future generations,

and in the knowledge that only those who use their freedom remain free, and that the strength of a people is measured by the well-being of its weakest members,

adopt the following Constitution¹:

¹ Adopted by the popular vote on 18 April 1999 (FedD of 18 Dec. 1998, FCD of 11 Aug. 1999; AS 1999 2556;BBl 1997 I 1,1999 162 5986).

Title 1 General Provisions

Art. 1 The Swiss Confederation

The People and the Cantons of Zurich, Bern, Lucerne, Uri, Schwyz, Obwalden and Nidwalden, Glarus, Zug, Fribourg, Solothurn, Basel Stadt and Basel Landschaft, Schaffhausen, Appenzell Ausserrhoden and Appenzell Innerrhoden, St Gallen, Graubünden, Aargau, Thurgau, Ticino, Vaud, Valais, Neuchâtel, Geneva, and Jura form the Swiss Confederation.

Art. 2 Aims

¹ The Swiss Confederation shall protect the liberty and rights of the people and safeguard the independence and security of the country.

² It shall promote the common welfare, sustainable development, internal cohesion and cultural diversity of the country.

³ It shall ensure the greatest possible equality of opportunity among its citizens.

⁴ It is committed to the long term preservation of natural resources and to a just and peaceful international order.

Art. 3 Cantons

The Cantons are sovereign except to the extent that their sovereignty is limited by the Federal Constitution. They exercise all rights that are not vested in the Confederation.

Art. 4 National languages

The National Languages are German, French, Italian, and Romansh.

Art. 5 Rule of law

¹ All activities of the state are based on and limited by law.

² State activities must be conducted in the public interest and be proportionate to the ends sought.

³ State institutions and private persons shall act in good faith.

⁴ The Confederation and the Cantons shall respect international law.

Art. 5a² Subsidiarity

The principle of subsidiarity must be observed in the allocation and performance of state tasks.

² Adopted by the popular vote on 28 Nov. 2004, in force since 1 Jan. 2008 (FCD of 3 Oct. 2003, FCD of 26 Jan. 2005, FCD of 7 Nov. 2007; AS 2007 5765; BBl 2002 2291, 2003 6591, 2005 951).

Art. 6 Individual and collective responsibility

All individuals shall take responsibility for themselves and shall, according to their abilities, contribute to achieving the tasks of the state and society.

Title 2 Fundamental Rights, Citizenship and Social Goals

Chapter 1 Fundamental Rights

Art. 7 Human dignity

Human dignity must be respected and protected.

Art. 8 Equality before the law

¹ Every person is equal before the law.

² No person may be discriminated against, in particular on grounds of origin, race, gender, age, language, social position, way of life, religious, ideological, or political convictions, or because of a physical, mental or psychological disability.

³ Men and women have equal rights. The law shall ensure their equality, both in law and in practice, most particularly in the family, in education, and in the workplace. Men and women have the right to equal pay for work of equal value.

⁴ The law shall provide for the elimination of inequalities that affect persons with disabilities.

Art. 9 Protection against arbitrary conduct and principle of good faith

Every person has the right to be treated by state authorities in good faith and in a non-arbitrary manner.

Art. 10 Right to life and to personal freedom

¹ Every person has the right to life. The death penalty is prohibited.

² Every person has the right to personal liberty and in particular to physical and mental integrity and to freedom of movement.

³ Torture and any other form of cruel, inhuman or degrading treatment or punishment are prohibited.

Art. 10a³ Ban on covering the face⁴*

¹ No person may cover their face in public spaces or in places that are accessible to the public or where services are offered to anyone wishing to partake of them; the ban does not apply to places of worship.

² No person may force another person to cover their face on the grounds of their sex.

³ The law shall provide for exceptions. These may only be justified on the grounds of health, safety, weather conditions or local custom.

³ Adopted by the popular vote on 7 March 2021, in force since 7 March 2021 (FedD of 19 June 2020, FCD of 31 May 2021 – AS 2021 310; BBl 2017 6447; 2019 2913; 2020 5507; 2021 1185).

^4* With transitional provision.

Art. 11 Protection of children and young people

¹ Children and young people have the right to the special protection of their integrity and to the encouragement of their development.

² They may personally exercise their rights to the extent that their power of judgement allows.

Art. 12 Right to assistance when in need

Persons in need and unable to provide for themselves have the right to assistance and care, and to the financial means required for a decent standard of living.

Art. 13 Right to privacy

¹ Every person has the right to privacy in their private and family life and in their home, and in relation to their mail and telecommunications.

² Every person has the right to be protected against the misuse of their personal data.

Art. 14 Right to marry and to have a family

The right to marry and to have a family is guaranteed.

Art. 15 Freedom of religion and conscience

¹ Freedom of religion and conscience is guaranteed.

² Every person has the right to choose freely their religion or their philosophical convictions, and to profess them alone or in community with others.

³ Every person has the right to join or to belong to a religious community, and to follow religious teachings.

⁴ No person may be forced to join or belong to a religious community, to participate in a religious act, or to follow religious teachings.

Art. 16 Freedom of expression and of information

¹ Freedom of expression and of information is guaranteed.

² Every person has the right freely to form, express, and impart their opinions.

³ Every person has the right freely to receive information to gather it from generally accessible sources and to disseminate it.

Art. 17 Freedom of the media

¹ Freedom of the press, radio and television and of other forms of dissemination of features and information by means of public telecommunications is guaranteed.

² Censorship is prohibited.

³ The protection of sources is guaranteed.

Art. 18 Freedom to use any language

The freedom to use any language is guaranteed.

Art. 19 Right to basic education

The right to an adequate and free basic education is guaranteed

Art. 20 Academic freedom

Freedom of research and teaching is guaranteed.

Art. 21 Freedom of artistic expression

Freedom of artistic expression is guaranteed.

Art. 22 Freedom of assembly

¹ Freedom of assembly is guaranteed.

² Every person has the right to organise meetings and to participate or not to participate in meetings.

Art. 23 Freedom of association

¹ Freedom of association is guaranteed.

² Every person has the right to form, join or belong to an association and to participate in the activities of an association.

³ No person may be compelled to join or to belong to an association.

Art. 24 Freedom of domicile

¹ Swiss citizens have the right to establish their domicile anywhere in the country.

² They have the right to leave or to enter Switzerland.

Art. 25 Protection against expulsion, extradition and deportation

¹ Swiss citizens may not be expelled from Switzerland and may only be extradited to a foreign authority with their consent.

² Refugees may not be deported or extradited to a state in which they will be persecuted.

³ No person may be deported to a state in which they face the threat of torture or any other form of cruel or inhumane treatment or punishment.

Art. 26 Guarantee of ownership

¹ The right to own property is guaranteed.

² The compulsory purchase of property and any restriction on ownership that is equivalent to compulsory purchase shall be compensated in full.

Art. 27 Economic freedom

¹ Economic freedom is guaranteed.

² Economic freedom includes in particular the freedom to choose an occupation as well as the freedom to pursue a private economic activity.

Art. 28 Right to form professional associations

¹ Employees, employers and their organisations have the right to join together in order to protect their interests, to form associations and to join or not to join such associations.

² Disputes must wherever possible be resolved through negotiation or mediation.

³ Strikes and lock outs are permitted if they relate to employment relations and if they do not contravene any requirements to preserve peaceful employment relations or to conduct conciliation proceedings.

⁴ The law may prohibit certain categories of person from taking strike action.

Art. 29 General procedural guarantees

¹ Every person has the right to equal and fair treatment in judicial and administrative proceedings and to have their case decided within a reasonable time.

² Each party to a case has the right to be heard.

³ Any person who does not have sufficient means has the right to free legal advice and assistance unless their case appears to have no prospect of success. If it is necessary in order to safeguard their rights, they also have the right to free legal representation in court.

Art. 29a⁵ Guarantee of access to the courts

In a legal dispute, every person has the right to have their case determined by a judicial authority. The Confederation and the Cantons may by law preclude the determination by the courts of certain exceptional categories of case.

⁵ Adopted by the popular vote on 12 March 2000, in force since 1 Jan. 2007 (FedD of 8 Oct. 1999, FCD of 17 May 2000, FedD of 8 March 2005; AS 2002 3148, 2006 1059; BBl 1997 I 1, 1999 8633, 2000 2990, 2001 4202).

Art. 30 Judicial proceedings

¹ Any person whose case falls to be judicially decided has the right to have their case heard by a legally constituted, competent, independent and impartial court. Ad hoc courts are prohibited.

² Unless otherwise provided by law, any person against whom civil proceedings have been raised has the right to have their case decided by a court within the jurisdiction in which they reside.

³ Unless the law provides otherwise, court hearings and the delivery of judgments shall be in public.

Art. 31 Deprivation of liberty

¹ No person may be deprived of their liberty other than in the circumstances and in the manner provided for by the law.

² Any person deprived of their liberty has the right to be notified without delay and in a language they can understand of the reasons for their detention and of their rights. They must be given the opportunity to exercise their rights, in particular, the right to have their next-of-kin informed.

³ Any person in pre-trial detention has the right to be brought before a court without delay. The court decides whether the person must remain in detention or be released. Any person in pre-trial detention has the right to have their case decided within a reasonable time.

⁴ Any person who has been deprived of their liberty by a body other than a court has the right to have recourse to a court at any time. The court shall decide as quickly as possible on the legality of their detention.

Art. 32 Criminal proceedings

¹ Every person is presumed innocent until they have been found guilty by a legally enforceable judgment.

² Every accused person has the right to be notified as quickly and comprehensively as possible of the charge brought against them. They must be given the opportunity to assert their rights to a proper defence.

³ Every convicted person has the right to have their conviction reviewed by a higher court, with the exception of cases in which the Federal Supreme Court sits at first instance.

Art. 33 Right of petition

¹ Every person has the right, without prejudice, to petition the authorities.

² The authorities must acknowledge receipt of such petitions.

Art. 34 Political rights

¹ Political rights are guaranteed.

² The guarantee of political rights protects the freedom of the citizen to form an opinion and to give genuine expression to his or her will.

Art. 35 Upholding of fundamental rights

¹ Fundamental rights must be upheld throughout the legal system.

² Whoever acts on behalf of the state is bound by fundamental rights and is under a duty to contribute to their implementation.

³ The authorities shall ensure that fundamental rights, where appropriate, apply to relationships among private persons.

Art. 36 Restrictions on fundamental rights

¹ Restrictions on fundamental rights must have a legal basis. Significant restrictions must have their basis in a federal act. The foregoing does not apply in cases of serious and immediate danger where no other course of action is possible.

² Restrictions on fundamental rights must be justified in the public interest or for the protection of the fundamental rights of others.

³ Any restrictions on fundamental rights must be proportionate.

⁴ The essence of fundamental rights is sacrosanct.

Chapter 2 Citizenship and Political Rights

Art. 37 Citizenship

¹ Any person who is a citizen of a commune and of the Canton to which that commune belongs is a Swiss citizen.

² No person may be given preferential treatment or suffer prejudice because of their citizenship. The foregoing does not apply to regulations on political rights in citizens’ communes and corporations or to participation in the assets thereof, unless cantonal legislation provides otherwise.

Art. 38 Acquisition and deprivation of citizenship

¹ The Confederation shall regulate the acquisition and deprivation of citizenship by birth, marriage or adoption. It shall also regulate the deprivation of Swiss citizenship on other grounds, together with the reinstatement of citizenship.

² It shall legislate on the minimum requirements for the naturalisation of foreign nationals by the Cantons and grant naturalisation permits.

³ It shall enact simplified regulations on the naturalisation of:a. third generation immigrants;b. stateless children.⁶

⁶ Adopted by the popular vote on 12 Feb. 2017, in force since 12 Feb. 2017 (FedD of 30 Sept. 2016, FCD of 13 April 2017 – AS 2017 2643; BBl 2015 769 1327, 2017 3387).

Art. 39 Exercise of political rights

¹ The Confederation shall regulate the exercise of political rights in federal matters, and the Cantons shall regulate their exercise at cantonal and communal matters.

² Political rights are exercised in the commune in which a citizen resides, although the Confederation and the Cantons may provide for exceptions.

³ No person may exercise their political rights contemporaneously in more than one Canton.

⁴ A Canton may provide that a person newly registered as a resident may exercise the right to vote in cantonal and communal matters only after a waiting period of a maximum of three months of permanent settlement.

Art. 40 The Swiss abroad

¹ The Confederation shall encourage relations among the Swiss abroad and their relations with Switzerland. It may support organisations that pursue this objective.

² It shall legislate on the rights and obligations of the Swiss abroad, in particular in relation to the exercise of political rights in the Confederation, the fulfilment of the obligation to perform military or alternative service, welfare support and social security.

Chapter 3 Social Objectives

Art. 41

¹ The Confederation and the Cantons shall, as a complement to personal responsibility and private initiative, endeavour to ensure that:a. every person has access to social security;b. every person has access to the health care that they require;c. families are protected and encouraged as communities of adults and children;d. every person who is fit to work can earn their living by working under fair conditions;e. any person seeking accommodation for themselves and their family can find suitable accommodation on reasonable terms;f. children and young people as well as persons of employable age can obtain an education and undergo basic and advanced training in accordance with their abilities;g.⁷ children and young people are encouraged to develop into independent and socially responsible people and are supported in their social, cultural and political integration and in leading healthy lives.

² The Confederation and Cantons shall endeavour to ensure that every person is protected against the economic consequences of old-age, invalidity, illness, accident, unemployment, maternity, being orphaned and being widowed.

³ They shall endeavour to achieve these social objectives within the scope of their constitutional powers and the resources available to them.

⁴ No direct right to state benefits may be established on the basis of these social objectives.

Interesting topic. From Google Gemini.

The Universal Declaration of Human Rights (UDHR) is not legally binding, so it does not have a formal rank in the Dutch law hierarchy. However, its core principles are embedded in the legally binding international treaties and the Dutch Constitution, both of which sit at the highest level of the Dutch legal order. [1, 2, 3, 4]

The Dutch legal hierarchy ranks sources of law in the following order: [1]

1. International Treaties & European Law (e.g., the European Convention on Human Rights (ECHR) and EU Law)
2. The Constitution
3. Acts of Parliament (Statutes)
4. General Administrative Orders & Lower Regulations [1, 2, 3, 4]

Why international human rights treaties rank higher:
The Netherlands has a monistic legal system, meaning international law automatically becomes part of domestic law. Under Articles 93 and 94 of the Dutch Constitution, any binding international treaty provision—such as those found in the ECHR—takes precedence over conflicting national laws, including Acts of Parliament. [1, 3, 4]

If you are asking about a specific situation, could you tell me what type of human right or specific law you are dealing with (e.g., freedom of speech, discrimination, privacy)? I can explain how the courts weigh that specific case.

Small update, major news I have been forgiven by all former slaves, except one now: FvG.

Also working on the petty you know, way further with it now.

Thanks.

5:48h

$6.5 billion reserved to buy land in Luzern, maybe demolish a few older buildings, and build the tallest skyscraper of the world there. 840 meter. That will become the baarda.ch building. First part will house tiny appartments for people under 30, above will be the offices and workplaces for baarda.ch related business.

It is a big dream. Not a pipe dream.

This evening I am going to receive two pair of glasses to wear for my eyes.

(And very big things) Got forgiveness with one formerlive slave. That is amazing. With the other two the first steps are taken already, and got some forgiveness. Then there is one who received from me $10’000 to forgive my soul for 15%.

Those are the important ones, the ones who don’t know or are uninformed will is my full intention within 5-7 years also get financial compensation.

And, God bless San Remo, Italia. And God bless Roger Federer.

Reint Jelger

Right now it is 3:57 in the morning. The last days slight doses of amphetamine. That really helps me and a good antidote for the attention deficit disorder symptoms I have. I am not promoting it.

How are the readers doing? You are much appreciated.

I have been learning about the 3M company, which is also listed on the Swiss stock market. They are the inventor of Post-It notes.

Telem girlfriend. I love you with all my heart.

Reint Jelger Baarda, date: 16-6-2026